Republikens östgräns

Inte bara i Storsjöbygden finns historiska lämningar. Även i ytterområdena mot gränserna finns lämningar som anknyter till vår historia. Det gamla riket Jamtland har många gränsmärken. En del kända, några mindre kända och några helt okända för vetenskapen. Röset beläget innanför ångermanlandsgränsen kan vara ett sådant gränsmärke.

Det mystiska röset

Röset var bara känt av ett par personer i Helgums socken. Jag fick höra talas om det av Oskar Eliasson i Ledinge. Han kunde berätta om röset på Kvarnhusberget, som han sett i sin ungdom. En annan helgumsbo, Karl Karlström, hade också i sin ungdom sett röset och till och med ritat av det.

Kalle Karlströms teckning från 1960-talet

Tack vare Oskar fick jag kontakt med Karl och fick låna teckningen och kopiera den. Kvar stod problemet att hitta röset. Både Oskar och Karl var till åren komna och kunde inte ställa upp på den krävande marschen i den svåra terrängen. En jaktledare i Helgum, som kände skogen som sin ficka, ställde upp och han och jag gick runt hela Kvarnhusberget i två dagar, dock utan att finna det.

Eftersom jag trodde på uppgifterna om röset gav jag inte upp, utan fortsatte på egen hand den tredje dagen. Plötsligt stod jag framför röset. Det motsvarade beskrivningen i att vara imponerande. Fyra meter i diameter och en meter högt, omgivet av två mindre rösen som visare. På själva röset fanns också en visare. Då vid upptäckten låg röset i mycket tät skog, men ligger nu på ett kalhygge som nyplanterats.
Det märkligaste med detta röse är att det i dag inte står vid någon gräns, varken fastighetsgräns eller bygräns. Det ligger inte heller ens i närheten av Jamtlands landskapsgräns, utan flera kilometer inne i Ångermanland.
Hur kan ett så stort röse av riksgränskaraktär stå mitt på ett skogsskifte utan att i dag ha någon som helst anknytning till en gräns?

Politiska rättegångar

Utan kunskap om Jamtlands historia skulle vi vara rådlösa. Men en rättegång om jamtlandsgränsen, drygt 100 år efter att Jamtland blivit svenskt, ger oss en möjlig förklaring.
Vid rättegången, synerätten, i Fors 1765 hävdade jamtarna att jamtlandsgränsen gått betydligt längre in i Ångermanland än vad svenska myndigheter och ångermanlänningar nu hävdade. Jamtarna tog fram vittne på vittne om att vår gräns gick betydligt längre österut än vad svenskarna sade. Den svenska domstolen avfärdade lika konsekvent jamtarnas vittnen som jäviga, allteftersom de presenterades. Slutligen presenterade jamtarna självaste prästen som vittne, förmodligen i tron att budordet - du skall icke bära falsk vittnesbörd - skulle förmå den svenska domstolen att besinna sig. Men även prästen, kyrkoherde Salomon Klingberg i Ragunda, förklarades av hovauditören Daniel Hägglund som jävig!

Så föll domen och ångermanlandsgränsen fastslogs att ligga långt in i Jamtland i Fors socken. Märkligt nog skrev man att jamtarna fortsättningsvis skulle få bruka sin slåttermark som nu kom att ligga i Ångermanland! Det kan tolkas som ett indirekt erkännande av att domen var politisk; att gränsen skulle flyttas in mot Jamtland, oavsett vilka bevis som presenterades.

Vid en ny rättegång på Graninge bruk två år senare trädde ombudet för Helgum och Edsele, Olof Olofsson, fram och höll med jamtarna om att gränsen ursprungligen gick längre österut, och att där fanns ett kors vid Medskogsbäcken. Då reagerade hovauditören Hägglund och bruksinspektorn Bergrot på Graninge starkt och satte åt Olofsson så hårt 'att han till sist sade sig ha hört, att korset hade blivit flyttat en hel kvartsmil åt Jämtlands-hållet'! (citat från Gustaf Gustafssons bok 1974)

Korset hade försvunnit drygt 10 år tidigare och de på jamtlandssidan som vittnat om dess existens och betydelse som gränsmärke, hade förklarats som jäviga, bland dem kaptenen Moritz i Bispgården, trots att han var svensk fd officer. Korset markerade den gamla gränspunkten 'Runfurun', belägen mellan Ledingesjön och Fångsjön i Graninge.
Så föll domen och åter igen fastslogs att ångermanlandsgränsen låg långt in i Jamtland. Så var det med den rättvisan!

Svenskarnas anläggande av Graningebruk vid jamtlandsgränsen var sannolikt för att befästa framflyttningen av riksgränsen 1645, ifall man inte lyckades behålla Jamtland. Det kan vara av intresse att notera i sammanhanget, eftersom norrmännen senare brände Graningebruk. Kanske för att det var byggt på jamtlandssidan av gränsen och låg inom det norsk/danska pretentionsområdet.

Med tanke på denna tvist om gränsdragningen mot Ångermanland på 1700-talet, med den uppenbarligen i förhand uppgjorda rättegången, är det möjligt att det övergivna gränsröset på Kvarnhusberget nära Ledingesjön i Helgums socken faktiskt kan vara ett gammalt riksröse! Vad skulle det annars vara?

Bo Oscarsson

Vad säger Fale Burman om detta?
Låt oss se vad han skriver 1799:

Iournal på resa genom Indals och Ragunda pastorater år 1799:

"Angående landsskillnaden mot Ångermanland påstods af gamle män i Fors att den fordom gått längs efter Långsjön. De höllo denna sjö för det i gamla landskrån omrörda Blåfinneskärn.

Deras mening styrkes däraf, att Lapp- (h. e . Finn)berget är inte långt därifrån beläget. Mellan detsamma och Långsjön säges vara ett kärn. Kommer an på närmare undersökning om det ej är de gamlas Blåfinns-Kärn."

Ur Norrländska samlingar, 3, 1894, av Fale Burman
Källa: http://www.skola.sundsvall.se/inlid/iournalp.htm

Tillbaka till Historiesidan

BILDTEXT:
(bilden ännu inte inscannad)
1) Det okända gränsröset på Kvarnhusberget i Helgums socken, som kan ha utgjort Jamtlands östligaste gränspunkt före 1645. Foto förf.
26.10.2004