Jag har växt upp på landet. Som barn fick jag nån gång följa med föräldrarna in till stan. Far hade ingen egen bil, inte heller mor, så vi åkte med "Ärsn-bussen" de fem milen. Jag upptäckte då att det bodde konstiga människor i stan. Det gör det ju för all del fortfarande, jag har jobbat 13 - 14 år som distriktsläkare i stan och på Frösön, så jag vet. Folk pratade så konstigt och betedde sig underligt på många satt. Min upptäckt visade väl ändå att jag utvecklades åt rätt håll.

För ett par veckor sedan ringde en Stefan Halvarsson och berättade att jag skulle få medalj. Jag blev glad för jag hade ingen medalj förut, det närmaste var ett skidlöparmärke.
Jag tror inte att Stefan märkte att jag rodnade djupt. Förmodligen Stolthetens rodnad, knappast Skammens, möjligen Blygselns.
Hur skall jag nu runda av det här, Skall jag gratulera kommittén till ett ovanligt lyckat val, eller skall jag ifrågasätta kommittémedlemmarnas goda omdöme? Med tanke på valet av medaljör och diplommottagare för år 1999, så är jag mest benägen för det senare. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag är stolt, hedrad och förvånad, Tack!

Lars Hammarin

(Mitt prat, som jag minns det, efter att ha fått medalj och diplom till Carl Zetterströms minne, den 5 november 1999)

Not. Hammarin hade inget skrivet manus, utan skrev ned sitt tal på min anmodan i efter medaljutdelningen.
BO

Till ett annat tacktal

Till sidan tidigare medaljmottagare

Åter till KFJB:s huvudsida