För att först klara ut var han kommer ifrån. Det finns i dag många som vittnar om att de har lärt sig visan av sin mor, mormor eller liknande, för mycket länge sedan. Deras släkting hade bott i den angivna bygden i hela sitt liv och de drar därför den förhastade slutsatsen att visan kommer just därifrån.

Nu är det så att visan är spritt snart sagt i varje socken i Jamtland, och inte nog med det, den är till och med spridd utanför landskapets gränser! Alla vill i dag göra anspråk på visan som sin hembygds visa. Att det kan uppfattas så visas också av de många språkliga variationer som finns av visan. Man har helt enkelt anpassat språket i visan till bygdens dialekt. Därför har vi i dag ingen direkt språklig ledtråd till varifrån visan kommer.

Däremot har vi en förklaring till hur visan kunnat sprida sig. Visexperten och chefen för Svenskt Visarkiv i Stockholm, Sven-Bertil Jansson, antar att visan publicerats i någon av våra lokaltidningar i Jamtland, och på så vis spritts ut i bygderna. I Visarkivet finns en uppgift om att en av de inspelade sagt att hon haft tillgång till ett tidningsurklipp!

Att det verkligen är så har forskaren och rektorn för Bäckedals Folkhögskola Nils-Erik Eriksson visat. Han upptäckte visan i en jamtlandstidning från slutet av 1800-talet. Visan fanns publicerad 29/12 1890 i Jämtlands Allehanda, en sedan länge nedlagd tidning. Författaren till visan har där också signerat den!

Den som tidigare varit gåtans lösning närmast, frånsett han som visste men inte tidigare hade sagt något, var naturligtvis ovan nämnde Sven-Bertil Jansson, som i egenskap av sin profession hade de bästa förutsättningarna.
Sven-Bertil skriver i en artikel om visan, publicerad i Jamtamots jubileumsskrift 1985, att den troligen härstammar från Aspås, och att författaren kan vara skolläraren i Aspås, J C Ruinnée. [1]
Det var professor Herman Geijer i Uppsala som noterade uppgiften år 1918 vid besök i Rödön.

Sven-Bertil Jansson var mycket nära gåtans lösning skulle det visa sig.
År 1987 ringde ingen mindre än författarens sonson till Aspås sockenkrönikör Märit Ivarsson. Eftersom Märit inte har jamska som modersmål, ringde hon till mig. Jag tog då genast kontakt med uppgiftslämnaren, som var Karl Ågren i Storgården, Aspås. Karl är i bygden känd som en pålitlig och ärlig person, och skulle aldrig fara med osanning. Han kunde berätta att det var hans farfar Olov Andersson Ågren som skrivit visan.

Vem var då O A Ågren? Han var en nykterhetskämpe inom den frikyrkliga rörelsen och hörde till Babtistsamfundet. Denna visa skrev han till en nykterhetsfest och det framgår av visans innehåll att den moraliserar om hur det går om man super; 'han saup å förstöre allht', därför sitter nu den gamla, övergivna kvinnan på socknen som rotehjon och tänker tillbaka på sitt liv - hur det var när hon var liten och hur det sedan gick när hon blev stor och tyvärr gifte sig med fel person, han som söp. 'Je väärd så klent' (jag valde så illa), heter det i visan.

Det som styrker att det här är sanningen om visan, är utöver Karls trovärdighet, också det faktum att han känner till kontexten, d v s omständigheterna kring visan. Något som bara en forskare som Sven-Bertil Jansson kunnat analysera fram. (se nämnda artikel)

Nyheten om att vi hittat visans upphovsman, skrev jag i Aspås sockenkrönika, som också citerades i lokalpressen. Det möttes givetvis av misstro av dem, som enligt det mönster jag nämnde inledningsvis, trodde att visan kom från deras bygd.

Den som definitivt har bekräftat att det är O A Ågren som skrivit visan, är Bäckedalsrektorn Nils-Erik Erikssons som upptäckte originalet i Jämtlands Allehanda. Visan är där publicerad 2 januari 1890 och signerad Å-n, samt anges som 'språkprof från Aspås'.

När visan 'Mæn je va e litta taus' hädanefter publiceras, ska som författare stå: O A Ågren, 1890. Att skriva ut författarnamnet kostar inget, eftersom visan får kopieras och tryckas fritt, enligt upphovslagenlagen, eftersom den är över 70 år gammal. Men äras den som äras bör, så skriv ut namnet på författaren!

Observera att visan bara har sex verser. Någon som inte har förstått visans budskap, har varit klåfingrig och lagt till både en och två verser på slutet. De verserna passar bäst i papperskorgen eftersom de har intet att göra med visans sens moral att göra! Den jamtska musikvideon Veit, där visan ingår, har föredömligt angett O A Ågren som författare.

(Läs mera av hans produktion nedan!)

För att det inte ska råda någon tvekan om visans text publiceras här en version som i stort ansluter till originalet. Här stavad enligt de stavningsregler som nu finns för jamskan.

Bo Oscarsson

Not.
[1] Jubileumsskrift till Jamtamot Upsala 1915 - 1985, sid 6

Mæn je va e litta taus,
hadd ma´ne nog bra.
fast ma bodd heri e faus,
å n far skull dra
ve å vatten, höy å bar,
å frå ängjom lauv å star.
allht, ja allht som ma skull ha,
skull n far no dra

Kreka hadd ma branog ta
heri fausan vårt.
För n far va bra te shlå,
lejd så mykjen shlått.
Shlo å reiv allht va han vann.
A mor hu raka väl igjann.
Dom va int radd de svettn rann,
vårsen far hell mor.

Klokka fyr når tuppen gol,
steig a opp a mor.
För hu had no de hu gjol,
de e nå va je tror.
Än så skull a kal å spinn,
hell så hadd´a nå te tvinn,
för je skull få ler meg binn
vantan at a far

Åra gjekk å je vårt lång,
föjan som a mor.
Friaran dom vårt no mång.
Te sist så kom´n Tor.
Når je haul han ville ha,
både meg å menn heimsta
vårt e så je sværa ja.
Sæn förstår dæ nog.

Men de vårt nå æne shlag,
sæn ma vårte gift,
för de va no mången dag,
som je gjekk å glift
för a Tor å för hans skull,
för han for å saup se full
hannle hästan som en tull
å förstöre allht.

Men je ha meg sjalv å skyll
för je værdd så klent.
Å je va ju en tyll,
som int tog n Bengt
Men je skull no va för go,
at a Bernt som at a Jo.
Norska va dom båå tvo,
bå n Bernt å´n Jo.

O A Ågren 1890

ORDFÖRKLARINGAR:
mæn - då, medan
taus - flicka
mæ¹ne - vi det
gatt - var tvungen att
faus - ladugård
höy -hö
bar - granris
lauv - löv
star - starrgräs
kreka - kreatur
fjös - ladugård
vann - hann
raka - räfsade
vårsen - varken
binn - sticka
föjan - nästan
vårt - blev
haul - hörde
heimsta - hemgård
sæn - sedan
tull, tyll - tok
glift - grät
saup - söp
værdd - valde
klennt - dåligt

Andra exempel på O A Ågren som jamtmålsförfattare:
Nyss före jul 1887
(Se även denna version av Nyss före jul)

I tömmerskogja 1890

Tebaker te Aspås

Tebaker te 'Diktan å visan på jamska'

Tebaker te jamsk-sia