Rivna hus

Många europeiska städer utsattes för svåra bombningar under andra världskriget och otaliga kulturbyggnader förstördes. Sverige var förskonat för bomber under kriget, men drabbades senare av "bombade" beslutsfattare som under 1960- och 1970-talen lät riva våra kulturbyggnader i namn av att de var "framstegsvänliga" politiker. Östersund blev inget undantag, vilket nedanstående exempel visar.

På denna sida vill jag visa några rivningar, som jag och många andra protesterade emot, bland annat genom insändare.
Den första rivning som jag minns var Cellfängelset, som låg i början av Prästgatan. Det var samma år som jag började gymnasiet. Byggnaden var förklarad som byggnadsminne, men politikerna i Östersund begärde hos regeringen att få häva byggnadsminnesförklaringen för att få riva denna märkliga byggnad. Tyvärr hade jag inte med mig kameran den gången, 1969, när det var 'öppet hus' inför rivningen. Men det finns gamla bilder som visar byggnadens spännande arkitektur, se nedan. Cellfängelset hade varit en byggnad att visa upp!

En av de dåvarande politikerna, Nils H Lundgren, fick i en intervju på Radio Jämtland frågan om det var något han ångrade; ja, möjligen att sjukhuset byggdes där det är och inte uppe vid Solliden. Eftertankens kranka blekhet. Även om han inte ansåg det fel att riva Cellfängelset, så hade det, eftersom det var byggnadsminnesförklarat, troligen blivit bevarat om sjukhuset byggts vid Solliden. Cellfängelset var byggt 1861 och hade 34 "ljusa celler", som det heter i ett omtalande i Jämtlands läns kalender 1889.

Bild ur "Jemten" 1893, sid 32, bilaga Jemtlands Tidning

Den första rivning som jag under gymnasietiden protesterade mot var rivningen av Västra station. Jag skrev en insändare i ÖP under rubriken "Rivningarna idag får vi ångra i morgon".
De flesta tror säkert att Västra station är kvar, men så är inte fallet. Det är bara den ena, mindre betydelsefulla halvan som är kvar! Det är den högra byggnaden på bilden.

Till vänster Västra station med biljettkiosk och väntsal.
Mellan byggnaderna fanns en underjordisk gång till andra spårets vänthall. Högra delen är bevarad.
Foto: Bo Oscarsson 1971

Så kom den fasansfulla idén att ge sig på Rådhuset. För att utöka lokalerna för byråkraterna beslöt politikerna att riva Rådhusets södra flygel för att knyta samman det med det blivande Nämndhuset på baksidan. Man ska inte bara skylla på politikerna, för det är tjänstemännen som levererar underlag till besluten och i det fallet har arkitekterna en ansvarsfull position. Men politikerna bär ändå ansvaret för att de inte lyssnar på opinionen.
Många med mig skrev också då insändare, men förgäves. Även protestlistor med tusentals namn överlämnades, men inget kunde beveka politikernas beslut. Jag kunde själv från min lektionssal i Wargentinskolan en dag se när en grävskopa högg in i Rådhuset och raserade södra rådhusflygeln. Makabert!

I Politikernas plan för Rådhuset ingick, när det nya Nämdhuset var klart, att också riva den arkitektoniskt vackra Flickskolan, som då stod framför Nämdhuset. För övrigt ritat av samma arkitekt som Grand Hotell, se nedan.

Flickskolan i Östersund
Observera mellan Rådhuset och Flickskolan där man skymtar förbindelsen med nya
Nämndhuset som är sammanbyggd med Rådhuset där den rivna rådhusflygeln stod.
Foto: Bo Oscarsson 1972

Flickskolan i Östersund
Till höger skymtar hörnet på Länsbiblioteket. Idag skulle biblioteket behövt lokalerna.
Foto: Bo Oscarsson 1972

Striden om Grand Hotell blev hård. Många skrev på protestlistor och många insändare blev det på insändarsidorna. Jag skrev flera undertecknade med mina initialer BMO. Jag träffade i samma veva också den då nya museichefen Sten Rentzhog på Heimbygdas årsmöte i Bodsjö, men han verkade inte intresserad, kanske för att han inte ville stöta sig med politikerna - och det var givetvis klokt av honom, annars skulle han aldrig fått de fria händer han senare hade. Grand Hotell revs 1975 utan att han protesterade. Lika var det när Gamla Teatern skulle rivas, men då var det andra, starkare krafter som agerade och politikerna i Östersund fick för första gången ge upp ett rivningsbeslut - lyckligtvis!

Torgets pärla Grand Hotell från 1888 revs 1975, trots att det endast
upptog 13 meter i djup, av byggtomten för nya teatern från Storgatan räknat.
Vilken fasad för teatern det kunde ha varit om arkitekten hade varit mer flexibel!
Notera rivningstomten i bildens nederkant. Där stod Hofverbergska gården, en anrik
träbyggnad från 1800-talets mitt. Här lyssnade politikerna till opinionen, eller hade
Rentzhog ett finger med i spelet för att det var ett trähus? Hur som helst plockades
huset ned för att sättas upp på Jamtli. Åren gick och vad jag tror är Hofverbergska
gården idag, snart 30 år senare, uppruttnad - eller vart tog den vägen??
Foto: Bo Oscarsson 1974

En av tornspirorna finns bevarad på Frösö Zoo - som papegojhus!
Säkert en pik mot politikerna.
Foto: Bo Oscarsson 1975

Grand Hotells entré mot Storgatan.
Här kunde man ha gått in till Teaterbaren om man bevarat fasaden!
Foto: Bo Oscarsson 1975

Grand Hotells fasad mot Stortorget.
Här ser man idag Storsjöteaterns stela tegelvägg och trista entré.
Foto: Bo Oscarsson 1975

Sundsvall har återinvigt det vackra hotell Knaust. Vårt stolta hotell, Grand Hotell,
skattade åt förgängelsen under parollen 'sanera Östersund'!

Foto: Bo Oscarsson 1975

Nästa kulturbyggnad som skulle rivas var Gamla Teatern. Den stod i vägen för Rådhusgatans breddning till 4-filig gata och så fanns det nu en splitter ny teater på rivna hotell Grands tomt.
Nu var protesterna hårdare än någonsin. Vi hade bildat en grupp som samlade kulturfolk från alla håll och politikerna började vackla. De föreslog att man skulle göra om gamla teatern till badhus!! Ja, det är faktiskt sant! Slå upp tidningsläggen från den aktuella tiden och kolla!
Kampen hårdnade ännu mer och slutade i en kompromiss där huset blev en teater med hotell, men Gamla Teatern står i alla fall kvar!
Ironiskt att stadsplaneringskontoret som såg rivningen av Teatern som nödvändig för att bredda Rådhusgatan, har smalat av gatan igen!

Jämtlands andra, blivande stad Strömsund drabbades ännu hårdare. Där ödelade politikerna hela centrala stadskärnan med både hus och gatusystem. En av de ivrigaste motståndarna var Yngve Gamlin, men inget kunde beveka de "framstegsvänliga" politikerna.
I dag finns bara gamla bilder och äldre personer som vittnar om småstadsidyllen i Strömsund.

uppdaterad 2012.02.14

Tillbaka till Historiesidan