De va n gång ein som heite Anund Jarl som boodd i Sparbu i Tröndelag.
Ein dag gatt'n ge seg sta å
kriig, å så gjett'n säj ajö at sana senn, n Kjettil.
De hänne för huskut lääng sæn, i mittn ta sjuhunnretalan. De va måång som
ville va mæ å bestäm på
den tin i Nare, å så krige dom om makta, heri heimtraktom hans Kjettil.
Då var'e int länger artut te bo i Tröndelagen.
Når n Kjettil vårte vaksn, begynnt'n å fånder varför de bære skull va krig å ovänskapen.
Går'e int få
shlut på eländan? N Kjettil drööm om fred å friheit, men allht tykks væ omöjla.
N Kjettil tæla mæ vännrom sin om de e möjla te få shlut på krigom? Nää, de er'e int, säj dom.
Vill mæ
ha fred kan mæ int bo henen. Men hårst ske mæ då ta vejn?
Ein ta dom ha hört tælas om de store ödelanna åstaför fjällom.
Der lär'e finnes stor sjöa, forsan å skogan.
De e svårst te bestäm seg för te överge heime. Barna e ampen för va n far å a mor tæla om.
Ske dom gjette läämn husa å heime, der dom bor?
Så ber'e iväg. N Kjettil, å vännran hans, tar mæ seg familjan å allht de dom kan bæra.
Å så förstås all djura; kynnan, sauan, tuppan, grisan, å så hästan, som dom kan ri på.
Vona om te fiinn e steel der dom får læva i fred å friheit, uttan krig,
gjær att reisa öve fjälla int vål så svår.
Når dom kom opp på siist fjälltoppen å sir lanne som ligg åsta fjällom, roop n Kjettil;
"De henne va e jamt e lann!"
Å frå den daga vårte lanne kalle för Jamtland! Nybyggaran fekk namne jamtan,
å n Kjettil fekk efternamne Jamte.
N Kjettil Jamte, shlog seg ne mæ n sjö å der begynnt'n geinest å tömmer opp husa
som dom skull bo ti når vintren komme. Der vaks barna opp, gifte seg, byyggd ny gårla å fekk barna.
Så vårte'ne fleir å fleir jamta, å rykte om de fine Jamtland sprei seg långt ikring.
Så gjekk'e hunnre år, mæ fred å friheit i Jamtland.
Men i Nare komme'ne ny hövdinga som krige om makta.
På åtthunnresjutti-talan heite värstn ta dom Harald Hårfager.
Han hadd fått för seg att han skull ta ifrå folkje friheita å bestäm öve all annran.
Så begynnt'n Harald te kriig å shlå ihæl all som ville læva i friheit å bestäm sjalv.
N Harald vårte kalle Hårfager för han haadd så långt e hår.
Ein ta dom som vårte plåge ta a Harald heite Kjallak. Han boodd i Sogn i Vestnare.
N Kjallak ville rå seg sjalv å væ fri. Ta di gatt'n fly heimifrå. Han hadd hört tælas om
lanne hans Kjettil Jamte, å fråge folkje sett om dom ville fale mæ dit. Å de ville dom.
Så tog dom vikingaskeppa sin å segle opp te Trondheimsfjordn mæ allht dom kunn
ta mæ seg, ta folk å djur, å sææn gjekk dom öve fjälla, precis som n Kjettil hadd gjort.
Så komme dom vandrenes te Jamtland å shlog seg ne der, å byyggd ny gårla.
N Kjallak vårte værdd te hövding öve jamtan. N Kjallak Jarl leevd te år åtthunnreåttifyyr.
Dotra hans, a Gjavlaug som for te Island, e föörst stårsa i Jamtland mæ kan namne på!
Nu når mæ jamta hadd vårte så måång, gatt mæ samles för å bestäm lagan.
Å de vårte på Frösöyn.
De fanns inger polisa på den tin, å int hella nå regjering,
så mæ fekk bestäm öve oss sjalv. Å de gjol mæ ein gång om åre i mars.
För om vintren va're isn på sjöom, så mæ kunn lätt komma ut på Frösöya, der mæ haadd tinge vårt.
Tinge kalle mæ för Jamtamot, å der fikk all jamtan væ mæ å bestäm lagan å straffa.
Föörst åre mæ haadd Jamtamot va nog nihunnretrettifem.
Då hadd'e gått hunnresjutte år sæn n Kjettil å folkje hans komme te Jamtland.
Ein ta dom som vårte straffe på Jamtamot, va n Arnljot frå Gällö.
Han hadd tynt n kær, å straffe vårte att han skull væ fredlaus.
De betydd att håkken som helst kuunn tyyn n Arnljot, uttan å få nå straff.
Ta di gatt n Arnljot fly heimifrå, å shlå seg ne på n plass der ingen kunn finn'en.
Han flyydd då te vestre Jamtland å boodd ner fjällom, int långt frå Medstugun.
Når n kong Olav komme mæ krigarom sin för te kriig för kristendomma på Stiklestad,
komme n Arnljot å ville hjalp te. Han va då hedning, så han gatt döyp seg för å få væ mæ.
Krige på Stiklestad shlute mæ att både n Olov å n Arnljot, å måång anner
vårte tynt n tjunien juli år 1030.
Kristendommen tappe den gångjen, men vann te shlut.
N Tryn riste,
n Östman Gudfastsson latt
reeis stein henn,
å gjæra brua henn,
å han latt kristn Jamtland.
N Åsbjörn gjoorl
brua.
- akt sææn
runan henn!
De viktigeste beshlute på Jamtamot de va når mæ bestämt oss för te gå ifrå åsa-tron,
som gamle religon vår heite, å begynn mæ kristendomma. De hänne omtrennt hunnre år eett
föörst Jamtamotan.
N Östman Gudfastsson, som då va hövding i Jamtland,
såg te att de vårt skreven på Runstein som står hen på Frösöyn.
För hadd mæ de gamle gudan; n Oden, n Tor å n Fröy, som mæ troodd på.
Men nu, eett beshlutan på Jamtamot, skull mæ tro på n Jesus Kristus, helige Andn å n Gud Fader.
Mæ kristendomma komme'ne e nytt e sätt te læva. Nu skull mæ byygg kjörsan,
å barna skull döypes ta prästa å doppes ne ti vattne.
Je dööyp deg te .............. "i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, amen", säj prästn.
Så gjekk tia. Jamtland vårte tegen ta norske kong Sverre mæ krig.
Sææn haul mæ te Nare i fleir hunnre år.
År 1274 ga oss norske kongen Magnus Lagaböter sigille vårtt, å senn lag. Å då begynnt lagtinge på Sproteidan, på Bynäsan på Frösön.
Så vårte Nare tegen ta Danmark 1536. På så vis fekk mæ danske kongen som bestämt öve oss.
Sææn begynt svenske kongan å kriig mot oss. Eett seks krig tog svenskan Jamtland.
De va på sekstanhunnretalan.
Nu för tin samles mæ aller på Frösöyn, för nu får mæ int bestäm öve oss sjalv länger.
Der mæ för i tin möttes på tinge på Bynäsan, va're stängt mæ n hög n haga ta militära,
å dom skaut å flygbombe der ända te 2005. Så först frå år 2006 skull mæ kunne gå dit,
der förfädran ein gång råktes på Jamtamot, å si förödelsa. Men hagan at militära e kvær än!
