Många känner säkert till att Jämtland har en egen, unik historia med"Republiken Jamtland". Vi hade exempelvis ett eget valutasystem - "jamtska mark" - och vi hade och har ett eget språk, för att nämna några särpräglade företeelser. I detta språk, jamskan, finns ett märkligt ord eller begrepp: "Sjursmässdan". Ordet lever än i dag i de jämtländska kulturbygderna, d v s det som i dagligt tal kallas landsbygd.
Sjursmässdagen är benämningen på den 23 december. Den dag som man i Sverige kallar för "dan före doppardan". Sjursmässdagen har dock inget med doppet att göra, utan har en betydligt mer spännande bakgrund. Faktiskt en egen historia.
Sjursmäss är känd från Härjedalen i söder till Frostviken i norr. I Ångermanland och i Medelpad finns inga traditioner, inte heller i Svealand eller i övriga Sverige. Däremot finns, inte oväntat, Sjursmäss väster om kölen i Norge, men också där begränsat till två fylken - Tröndelagen och Nordland.
De nutida traditionerna handlar mest om att julförberedelserna skall avslutas den dagen, men i gammal tid fanns säkert andra traditioner av religiös karaktär, då det rör sig om en "mässa". Vilka traditioner det var lär väl aldrig kunna utrönas, men att det rörde sig om kristna, katolska seder och bruk råder väl inget tvivel om. Det har gått snart 500 år sedan vi övergav den katolska läran, så det är inte märkligt att de gamla traditionerna är borta. Däremot är det märkligt att en kalenderdag som Sjursmäss kan leva vidare i folkminnet under en så oerhört lång tid - utan att ha varit införd i någon kalender.
Sjursmäss är i likhet med exempelvis de mer allmänt kända Ersmäss och Olsmäss, minnen från helgdagar uppkallade efter historiska personer som helgonförklarats. Ersmäss efter Erik den Helige, som dödades i Uppsala den 18 maj 1160, och Olsmäss efter Olov den Helige som dödades vid Stiklestad den 29 juli 1030. Erik och Olov finns ännu i våra almanackor på deras respektive dödsdagar, men är efter reformationen på 1500-talet ej längre helgdagar. Den Lutherska läran ansåg den katolska helgondyrkan som avgudadyrkan och förbjöd den.
Vem var då denna Sjur som blev helgonförklarad? För att finna den rätta historiska personen får man söka efter någon med namnet Sigurd eftersom Sjur är en avledning av Sigurd (Sigurd - Sijurd - Sjurd och även Sjul). Därtill måste vi söka en Sigurd som förmodligen dödats den 23 december. Att han dödades är bara ett antagande med härledning från Eriks och Olovs helgonförklaringar, men att något särskilt inträffat den dagen med Sigurd står utom allt tvivel. Varför skulle man helgonförklara en person och lägga dennes mässa endast två dagar före Jesus födelsedag, "Kristusmässan". På tal om helgonförklaringar, så borde det finnas möjlighet att i Vatikanens arkiv spåra vem denne Sigurd var. Det kan ha förelegat ett underlag för Påvens beslut och beslutet bör ha dokumenterats i något brev. Det bör vara rimligt att tänka sig återfinna svaret i Vatikanarkiven. Denne Sigurd - Sjur - måste ha utfört något särskilt för den kristna tron och förmodligen dödats i sin kamp mot den gamla hedniska tron i Norden. Därtill bör man söka en Sigurd med geografisk anknytning till området Tröndelagen Jämtland.
En spekulation som ständigt dyker upp när man börjar fundera på begreppet Sjursmäss, är vilken relation den likaledes lokala benämningen "Gammalsjul" har till det. Gammalsjul står här för den onde - djävulen. Som synes rimmar det illa att tala om "Helgonet Sjur" och "Gammalsjul" = djävulen. Men förklaringen kan göras enkel. Bakom denna omvandling, metamorfos, står en medveten kyrkopolitisk handling.
Som redan nämnts så medförde reformationen en fientlighet mot den helgondyrkan som katolska kyrkan bedrev. Helgonen revs bokstavligen ned och det kyrkliga firandet förbjöds. Klassiskt är det exempel från Offerdal där man smög undan helgonbilderna till ett kapell i Österulvsås. Byborna tvingades emellertid att riva kapellet och bränna helgonbilderna enligt ett tingsbeslut en bit in på 1600-talet.
Uppenbarligen bedrev man från kyrkligt håll en framgångsrik propaganda mot helgonen. Så lyckad blev kampanjen mot Erik den Helige i Sverige att man fick omskrivningen "Gammal-Erik" för den onde. På samma sätt var det säkert med helgonet Sigurd - Siur, som också detroniserades till den onde som "Gammalsjul". (Sjur och Sjul är olika uttal av samma namn).
Vi får hoppas att Sjursmäss lever vidare som tradition här i Jämtland och Härjedalen, i likhet med den unika Böndagsmåndagen i Lillhärdal, och att Sjursmäss får plats i den etnologiska litteraturen och helst också i almanackan. Samt att mansnamnet Sjur rentvås och åter blir ett här accepterat dopnamn.
© Bo Oscarsson
2000.02.04