Runstensbron över Östersundet

Aksel Lindström lade ned ett enormt arbete på att dokumentera bron över Östersundet och runstenens historia. Ur Riksantikvarieämbetets arkiv har jag bl a hittat följande brevväxling där Aksel söker stöd från ämbetet för en undersökning av runstensbrons lämningar. Aksel kallar runstensbron för "Östmans bro" Här nedan följer Aksels intressanta skrivelse från 1953 som innehåller en redovisning av hans forskning.
Bo Oscarsson

"Östersund 3 februari 1953

Till
Riksantikvarieämbetet
Historiska Museet
Stockholm

Ang. Frösöstenen och "Östmans bro"

Huruvida den bro som Frösöstenen berättar om varit en fribro, byggd över Östersundet mellan Frösö och fastlandet, eller något enklare byggnadsverk såsom en kavelbro eller liknande för underlättande av framkomsten genom markerna på det inre av ön, är ju ett sedan länge omtvistat spörsmål. De flesta forskare synas vara ense om, att såvida det verkligen förekommit en bro över Östersundet på 1000-talet, måste den troligen betecknas som något enastående i Norden på sin tid, varför tvivlet omkring ett sådant byggnadsföretag i denna avlägsna landsända självfallet har en god grund. Å andra sidan har några av våra mera framstående forskare, bl a professor Nils Ahnlund, uttalat sin uppfattning om Frösöstenens bro vara en under missionstiden byggd bro över Östersundet.

Förvisso skulle det vara ganska betydelsefullt, om det lyckades någon att bringa klarhet i denna sak, men trots att problemet ofta varit under debatt, har, så vitt jag vet, aldrig några allvarliga försök gjorts att finna de ev. lämningarna efter 1000-talsbron, vilka torde vara att söka inom ett synnerligen begränsat område i sundet. Och det är med anledning av detta som jag tar mig friheten att framlägga ärendet till Riksantikvarieämbetet för bedömning, huruvida en undersökning borde företagas eller ej.

Under den senaste debatten om "Östmans bro" framlade landsarkivarie dr. H. Petrini en ny teori, vilken gick ut på, att den bro som runstenens inskrift åsyftar, skulle ha varit en kavelbro över någon sumpmark på ön, och trakten av Ändsjön utpekade han därvid som den mest troliga. Dr Petrinis besvärligaste argument mot den äldre uppfattningen, att "Östmans bro" varit byggd över sundet var följande:

1.
Att 1000-talets jämtar icke ägde de rent tekniska förutsättningarna till att bygga en så väldig bro, att landskapets befolkning var för fåtalig, samt att det överhuvudtaget icke förelåg något verkligt behov för en bro innan hjulen började komma i bruk häruppe.

2.
Att en sägen berättar om att berörda runsten tidigare stått på annan plats än den där den nu står, och med stöd härav förmodar dr. Petrini att den ursprungligen varit rest vid den ev. kavelbron någonstädes i närheten av Ändsjön.

3.
Att de isländska och fornnordiska sagorna icke skulle ha förtigit "ett sådant fenomen" som en 1000-talsbro över Östersundet, om den verkligen existerat.

Med jämtarnas tekniska förutsättningar i detta sammanhang måste väl åsyftas deras verktyg och timmermanskunnighet. Hur därmed förhöll sig vet vi ingenting mer än vad de arkeologiska fynden berättar om deras verktyg vid denna tid, men vad de förmått uträtta med dem har vi ej några klara belägg för. Det är dock välkänt att jämtarna även under 1000-talet hade livliga förbindelser med Tröndelagen, där timmermanskonsten bevisligen var synnerligen högt utvecklad, varför det icke finnes något fog för att tro att icke jämtarna skulle ha kunnat tillägna sig nödiga kunskaper om detta, kanske både från väst och öst.

Påståendet att jämtarna vid denna tid skulle ha varit allt för fåtaliga till att genomföra ett så stort företag, synes mig också väl kategoriskt. Vi känner de ungefärliga befolkningssiffrorna i Jämtland från 1500-talet och framåt, vilka visar att antalet människor inom landskapet ökade och minskade i rytm med de växlande god- och nödårsperioderna men att befolkningen icke ökade utan snarare minskade, om man jämför de första tillgängliga uppgifterna från 1500-talet med dem vi äger från början av 1700-talet. Om nu digerdöden drabbade jämtarna så svårt som forskarna vill göra gällande, då måste den överlevande folkspillran ha tillvuxit otroligt snabbt från år 1350 till mitten av 1500-talet för att sedan icke öka något under tvåhundra år, om man ska kunna godtaga teorin om att Jämtlands befolkning under tidig medeltid varit fåtaligare än på 1700-talet, då jämtarna bevisligen byggde en pålbro över Östersundet. Och tänker man på alla de byar, som lades helt öde under digerdöden inom landskapet och sedan aldrig mer beboddes, förrän i nyare tid, då synes det troligare att befolkningen i Jämtland kan ha varit större på 1000-talet, än när den första fullt dokumenterade bron över Östersundet byggdes 1711 och -12.

Vad sedan gäller behovet av en bro över nämnda vatten på 1000-talet, låter oss såväl forskningen som de rent geografiska betingelserna förstå, att huvuddelen av den allt sedan urminnes tid tämligen livliga samfärdseln mellan österhav och västerhav gått just via Östersundet och Frösö. Och det finns anledning att förmoda, att de köpmän som kom dragande med sina varor lastade på långa rader av klövjedjur, var i lika stort behov av en bro, som om de kommit farande med samma last på en kärra.

Vad sedan gäller den sägen, som dr Petrini åberopar till stöd för sitt påstående att Frösöstenen blivit rest på något annat ställe än där den nu står, kan knappast åsyfta något annat än de sägenfragment som under 1600-talet upptecknades av kyrkoherden Mårten Pedersson ( 1635 ) och häradshövding Plantin ( 1685 ). Pedersson skrev bl. a. Följande :

"En annan gång visade sig i Storsjön uti Jämtland en ofantlig sjöorm, som gjorde folket stor skada och förskräckelse. Sedan alla medel fåfängt blivit försökta, efterskickades den namnkunnige Kjettil Runske. Denne kom och uppreste en sten, varpå han inhögg kraftiga runor, genom vilka ormen fängslades på sjöns botten. Där ligger den bunden, så länge runhällen finns kvar, men stenen är ännu vid östra färjesundet i Frösö socken, nära Storsjön, och den kallas av de lärde Frösöstenen"

Detta kompletterades sedan av häradshövding Plantin med följande :

"Vid östra färjesundet står en runsten med en orm omkring och intill med bokstäver ritat: Efter härmande skall samma sten en gång vara därifrån tagen och förd till Frösö kyrkogård, då mycket spöken i sundet synts ; ty måste stenen på sitt förra rum föras, varmed det stillades. Efter en gammal sägen skall sjöormen i östra sundet så länge bliva liggande till dess någon kan läsa vad på stenen skrivit står "

Förmodligen måste det väl vara Plantins berättelse om en tidigare flyttning av runstenen som dr Petrini tagit upp, men läser man Plantins sägenuppteckning rätt, så säger den ju ganska klart att stenen både togs vid Östersundet och flyttades tillbaka dit. Alltså binder denna uppgift stenen vid sin nuvarande plats, liksom kyrkoherde Pederssons anteckningar, och några andra sägenuppteckningar om Frösöstenen är mig veterligen icke kända.
Hur stort värde som kan tillmätas dessa "sagor" vågar jag icke yttra mig om, men de blev dock nedskrivna medan de ännu levde på folkets läppar, och berättelsernas medeltida färg med en viss dragning åt det hedniska, synes mig åtminstone i någon mån borga för dess ursprung och ålder, samtidigt som lokalbeteckningarna helt överensstämmer i båda versionerna.
Av detta och åtskilliga andra ting att döma är runstenens ursprungliga plats vid Östersundet, och såvitt detta är riktigt måste en bro ha varit byggd över sundet, ty runtexten säger ju "denna bro", vilket väl under alla omständigheter torde betyda att det märkliga byggnadsverket funnits i omedelbar närhet av runstenen. Att markförhållandet från sundet och flera kilometer inåt ön är sådant, att behov av spångning eller kavelbro icke förefunnits, bör kanske också noteras.

Dr Petrinis påpekande att de isländska och fornnordiska sagorna icke omnämner bron över Östersundet, tarvar knappast något bemötande. Ty varken dessa källor eller andra har något att berätta om Jämtland från tiden närmast före kristningen och ett gott stycke framåt. Inte ens om en så sällsam tilldragelse som den nya lärans införande i landskapet eller om mannen som genomförde kristningen, har de anförda sagorna något att förtälja.
Hur kan man då vänta att de skulle omnämna ett brobygge ?

När biskop Göran Wallin år 1708 reste i Jämtland (det var tre år innan pålbron över Östersundet byggdes) gjorde han vissa anteckningar och skrev bl. a. Om Frösö, att det då fortfarande "syntes rudera och stolpar i vattnet efter den bro som runstenen berättar om". Detta kan tyckas som ett ganska märkligt vittnesmål, men från de håll där man helt vänder sig mot tanken på en 1000-talsbro, försöker man tolka Wallins iakttagelser till lämningar efter gamla landningsbryggor eller liknande invid stränderna.

Fale Burman, som i allt vad gällde vägar och framkomstmedel var en fackkunnig och synnerligen intresserad man, har ock, synes det mig, lämnat det värdefullaste bidraget i detta sammanhang. Förmodligen helt ovetande om biskop Wallins anteckningar gjorde han liknande iakttagelser omkring åttio år senare. I sitt arbete "Jämtlands vägar, Dagboksanteckningar 1781", drager han den slutsatsen ifråga om 1000-talsbron över Östersundet, att den varit byggd på "stenkar, som ännu i lugnt och klart väder ifrån nästliggande berg synas på sundets botten." (sid 45, Jämtl. Vägar)

När detta skrevs, låg den dåvarande pålbron över sundet med ungefär samma landfästen som den nuvarande. Detta bör man hålla i tankarna inför Burmans iakttagelse av stenkaren, som han icke gärna kunde ha sett från "nästliggande berg" om pålbron byggts på dem; alltså bör medeltidsbron ha haft en annan sträckning, vilket också av andra orsaker synes mest troligt. Eftersom sundet på sina ställen är drygt sex meter djupt, måste man tänka sig att stenkistorna varit av rätt ansenlig storlek, varför brobyggarna på 1700-talet helt naturligt undvek att försöka påla i dessa stenrösen, vilka då rasat ur sina timmerkar och täckte stora delar av sjöbottnen.

Bifogade kartskiss /se nedan/, som gjorts efter en karta, ritad av lantm. Johan Törnsten år 1775, visar strandlinjerna i Östersundet sådana de tedde sig före stadens grundläggning på 1780-talet. Vid betraktandet av den långt utskjutande och mot det enda tänkbara landfästet på frösösidan riktade udden, undgår man näppeligen att draga vissa slutsatser.
Denna udde förefaller ur flera synpunkter "onaturlig", om man jämför den med de övriga tämligen rundslipade strandlinjerna, och den torde nog med övervägande sannolikhet få anses ha varit ett verk av människohand. Och är denna slutsats riktig, då bör lämningarna efter stenkaren vara att finna längs en linje från uddens spets till eller i omedelbar närhet av det nuvarande brofästet på Frösö.

Tyvärr är Storsjöns vatten numera sällan av sådan klarhet, att botten kan skönjas på djupare vatten, (möjligen har en flygkamera under gynnsamma förhållanden större förutsättningar än människoögat) men genomlodning över det berörda området borde det vara tämligen lätt att åstadkomma en profilkarta, som skulle avslöja lämningarna efter stenkaren, om de finnas där, skulle man lyckas lokalisera dem, bör då också förutsättningar vara för handen, att under stenanhopningarna hitta åtminstone de nedersta timmervarven av kistorna.

En sådan lodning, synes det mig, borde helst företagas medan isen ligger, då mätningarna i alla avseenden skulle bli mera exakta. Uppborrning av några hundratal hål i isen innebär inte något avskräckande besvär, och skulle säkert utföras av intresserade jämtar, ifall en undersökning kommer till stånd.

Med detta vädjar jag till Eder att överväga och bedöma huruvida saken är av sådan betydelse, att den kan vara värd en utredning och undersökning av det slag som jag åsyftar.
I förhoppning om att framledes få höra från Eder, tecknar jag

Vördsammast
(Aksel Lindström)
Brunflovägen 71
Östersund. Tel. 10676"


Renritad skiss av Törnstens karta från 1775



Aksel var bekant med sedermera riksantikvarien Sven B F Jansson (allmänt kallad Runjanne) som vid denna tid arbetade vid Riksantikvarieämbetet.
Samtidigt som Aksel skickade in den formella skrivelsen till ämbetet skrev han följande brev till "Runjanne" troligen för att få fart på hanteringen av ärendet.

Bo Oscarsson


"Östersund den 3-2-53

Gode Broder !

Så har tre veckor runnit iväg sen den dagen vi träffades i Sthlm. Gärna skulle jag och frestande är det att ge sig in på mera personliga utvikningar om hur det gladde och gläder mig att en gång ha fått skaka hand med Dig och dryfta sådana saker, som fascinerar mig mer än det mesta. Men det personliga lägger vi åt sidan till ett lägligare tillfälle, då vi åter sitter mellan skål och vägg. Ty det vill jag inte upphöra att hoppas på.

Nu har jag totat ihop en skrivelse om det vi talade om och adresserat den till Riksantikvarieämbetet; jag förmodar Du får den samtidigt som detta. Men det fann jag snart, att vad annat jag är skapt för, så inte är det att upprätta skrivelser till ämbetsverk.
Ack o ve! Mycket trängde på, och när jag försökte samla mig omkring det väsentliga, fick jag liksom slita ur dom sakerna med en tång. En massa onödiga slamsor har väl ändå följt med, och hela anrättningen verkar nog ganska rörig, men jag tröstar mig med att det i huvudsak blir Du som kommer att handlägga ärendet. Tur att vi muntligen fick gå igenom "brofrågan"; annars skulle väl skrivelsen ha blivit ett helt bokmanuskript.

Varför jag dröjt så pass länge med att höra av mig, beror på att jag först ville få tillfälle att på härvarande lantmäterikontor plöja igenom alla tillgängliga kartor från 1700-talet, för att rätt kunna lokalisera de namn som dyker upp vid den där rättegången på 1600-talet, då ett synebrev från 1578 framlades, vilket i sin tur åberopade ett äldre från 1385, angående rå och rör mellan Samby, Odensala och Nifsåsen avradsland.
Där finns ju, som jag nämnde, följande ord: "I berörde mon (Wellamsmon) vid bäcken, nord om broändan, löper Nifsåsskogen, Samby- och Odensalaskogen ihop". Det tog tid att ur de gamla kartorna med åtföljande beskrivningarna dra ut och bestämma den exakta punkten (Björnmyrkällan) och placera in den på en modern karta.
När det slutligen lyckades mig, fann jag att den ligger nära två kilometer norr om "broändan". Och hur märklig 1000-talsbron kan ha ansetts på sin tid, lär det kanske vara att pressa bokstäverna väl hårt att tyda uttrycket till en direkt hänsyftning på Östmans bro, ehuru dock nya bestämningar till ifrågavarande punkt (Björnmyrkällan) har gjorts (varit erforderliga ?) under 15 och 1600-talen då vi med bestämdhet vet att det inte längre fanns någon bro över Östersundet. Men vi kan lämna denna gåta t. v.

Det hopsamlade materialet i övrigt tycks mig så pass övertygande, att det borde göra en ordentlig undersökning berättigad.
Sägnernas samstämmighet ifråga om Östersundet som runstenens ursprungliga resningsplats, de geografiska förhållandena, Wallins och särskilt Burmans vittnesmål (det senare kan absolut inte bortförklaras med att han såg några ovidkommande lämningar vid stränderna; han såg ju stenkaren på sundets botten, där han stod på berget, och därifrån ser man inte den närmaste stranden), den långa stenvallen, som från fastlandet pekar rätt ut mot brofästet på frösösidan, och det faktum att inte 1700-talsbron byggdes därifrån (troligen av orsaker som jag berört i min skrivelse), trots att avståndet mellan stränderna där pålbron byggdes blev 60 meter längre - allt detta och åtskilligt annat gör mig helt övertygad om att Östmans och Asbjörns bro var byggd på stenkistor över sundet, hur otroligt och sagolikt det än i övrigt må låta.

Sen överlåter jag åt Dig att bedöma det hela. Att Du var intresserad av saken, ger mig hopp om att Du kommer att ägna den all den uppmärksamhet som den är värd. Och på tal om det otroliga : nog skulle det väl också vara sagolikt, om vi en gång når fram till ett resultat som jag tror ligger inom möjligheternas gräns att nå ?!

Skulle Du efter prövning av min skrivelse finna ärendet av den vikt, att en undersökning kan förordas, låt mig då få höra från Dig. Nåja, det får jag väl under alla förhållanden, men finner Du mitt förslag vettigt angående lodning från isen, så skall jag ordna en verklig stortävling för ismetare, och Du kommer att finna sundet tjänligt perforerat, ifall Du får lust att resa hit på vårskaren när solen börjar göra det drägligt häruppe. Hur fiskelyckan blir, kan jag icke garantera, men blir det napp som jag tror, då kommer endast upphalandet av ett livs levande Storsjöodjur att ställa stenkistfynden i skuggan.

Med de bästa hälsningar från Jämtland och
Vännen
Aksel L"

Runjannes personliga svar till Aksel Lindström

Riksantikvarieämbetets officiella svar

Min epilog till historien om runstensbron