Ur: "Af Norges Frihedssaga", Christiania, Cammermeyer, 1897
Döbeln och von Krogh.
Af Jacob B. Bull
Översättning Bo Oscarsson
I Jämtlands skog vid Järpe skans
kapten von Krogh stod frihetsvakt;
von Döbelns stolta färd att stoppa
var chefens plan och härens mål;
ty Norge led, och Jämtland led,
man gick till strid, men önskade fred.
Kapten von Krogh har just skrivit
om stillestånd i brev till Sveriges här;
i bitar Döbeln har det rivit:
"Vi måste språkas om det där!
Men ska vi plocka denna gås,
så möt mig Ni vid Bleckås!"
Nu stod han, Finlands hjälte från Jutas,
och stirrade stolt på herr von Krogh:
"Kapten! Snart börjar här att skjutas,
och stängt är redan Ert återtåg;
men skjuter jag, så rycks den opp
Er magra skog med rot och topp!"
Von Krogh han såg på Generalen,
stod rak och trygg och mälte så:
"Vår skog är hög, och djup är dalen;
skjut Ni bara iväg! Vi aktar stå.
Men möta skall Ni när och fjärran
i sliten uniform vårt Lantvärn!"
"Ert rykte är stort; Er ande är större;
Er krigskonst störst bland oss här i nord;
Er krigsplan har Ni på det torra,
har tänkt på allt, var sak, vart ord;
men tro ej, slikt gör norrmän skrämda!
Ty ett har herr von Döbeln glömt!"
"Ni har nog glömt, att här där strider
ett folk, som står på fäders grund,
ett fattigt, trofast folk, som lider
under främmande våld till denna stund!
Ni har nog glömt, Ni slog ett slag
för Finlands folk och frihetens sak!"
Von Döbeln kvad. Han skalv om munnen:
"Ja, det var annan sak och strid!
En mycket större strid i grunden
och annat folk att talas vid.
Kapten! Ni äger ej en man
lik dem, som Jutas seger vann!"
Von Krogh han stod där blek i anletet;
han såg sin slitna, svultna här;
den kallades "Betet", stred för Landet
med tom ryggsäck och tomt gevär.
Då brast det fram i harm och kval:
"Så kom och se, herr General!"
Von Döbeln kom. Upp det marscherade
det usla norska kompani;
längs truppens front han inspekterade;
han red dem mörk och tyst förbi;
men, som han rider, mönstrar, ser,
han bleknar till allt mer och mer.
De grå gesällerna tungt sig rättar;
de äger krigskonst; de håller mått;
de står som då på Finlands slätter
"Trumslagar Nord" och "Fänrik Stål";
ja "Fähund" själv med blodig barm -
här står han, lika säll och arm.
Von Döbeln vänder tvärt sin häst;
han stirrar bort - en lång minut;
så kom det lågt, som halvt i ånger:
"Kapten von Krogh! Vår strid är slut!
Det är ej fint, Ert kompani;
men jag har läst mig varm däri!"
"Jag känner finska skogens susning;
jag ser de samma strida drag!
Jag känner samma sorgsna tjusning,
och hjärtat hamrar samma slag!
Jag kan ej kämpa mot de där -
kapten von Krogh! - Jag slagen är!"
Han steg av hästen Generalen:
"Tag pennan hit! Tag bläcket ock!
Jag tror, att Döbeln blivit galen;
men skriva under gör jag dock!
Ja, här blir fred på första ord!
- För tusan! Finns här ej ett bord?"
"Nog finns ett skjul, när skörd är mogen;
är soppan kokt, nog finns ett fat!
Nog finns här träd till bord i skogen!"
- Han vinkade på en svensk soldat.
"Träd fram! Giv akt! Helt om! Krök rygg!"
- Soldaten stod där trotsig, trygg.
Men då blev Döbeln helt en annan;
han stod med draget svärd i hand;
det flammade rött hans ärr i pannan;
han skrek: "Krök rygg! Och det på momangen!
"Ej har ditt bröst tjänat folkets sak
stort bättre än idag din bak!"
Där stillhet föll i de blå leden;
Soldaten böjde nacken skygg,
mens Döbeln skrev till Nordens heder
dess framtids frälsning på hans rygg.
- Så drog de bort i krigiskt tåg,
von Döbeln öst, mot väst von Krogh.
Skicka gärna synpunkter på översättningen! E- post adress:
bo.oscarsson@ostersund.mail.telia.com
Tillbaka till originaltexten
Länk till Järpe skans historia
|